Hej!

Standard

Länge sen, igen, haft fullt upp. Vilket också betyder att jag har mycket att skriva om.. 🙂

Börjar med helgen som gick.. I lördags hände inte så mycket,  Martin och jag gick till stranden och solade och badade på eftermiddagen. Ganska skönt, men lite för blåsigt kanske.

I söndags  åkte vi och Jesper och plockade jordgubbar i på ett självplockningsställe i Botkyrka. (Det är nåt knas med bildprogrammet eller bloggen, kan inte lägga två bilder bredvid varandra just nu, så det blir lite långt…)

Martin och Jesper in action.

Jordgubbsfältet.

Jordgubbar!

Jag var glad och varm…

Efter vi hade plockat klart var vi väldigt varma och glassugna så vi stannade vid ett café vid vattnet på väg hem. Där satt vi på nån slags brygga och hade det nice. 🙂

Martin och Jesper avnjuter sina glassar.

Man såg Fittja moské därifrån. Lite skillnad i storlek jämfört med moskéerna i Istanbul… 😉

Fin utsikt.

Efter det släppte vi av Jesper hemma hos honom och åkte hem och förberedde lite inför kvällens grillning. Sen drog vi till stranden igen och solade och badade. Den här gången var det riktigt skönt, kanske för att vi var så varma eller för att det var mer sol och mindre blåst än på lördagen. Jag gick faktiskt ut och ”slängde” mig i direkt, inte vande bit för bit av kroppen som jag brukar.. 🙂

Efter ett tag kom Carro, Leo och Leos lillasyster (senare anslöt även en kollega och kompis till Carro) och vi grillade och åt på stranden. Jättemysigt 🙂 Det var så skönt, varmt och soligt, perfekt sommarkväll. 🙂

Senare när vi satt och snackade kom det en katt som Leo och hennes lillasyster började klappa. Den hade en väldigt speciell teckning i ansiktet och jag kände igen den från en beskrivning på en lapp som satt på ett av träden om en försvunnen katt. Vi började jämföra katten med beskrivningen och bilden på lappen och det var så likt så vi ringde numret som stod där. Tjejen som svarade lät först ganska överraskad och lite skeptisk, katten hade vart borta sen 22 juni, men ju mer jag beskrev den desto mer entusiastisk lät hon. Hon frågade oss om vi skulle stanna kvar och kunde hålla koll på den så skulle hon komma direkt. Vi mutade den först med klappar och prinskorv men sen började den gå iväg. Vi ville inte tappa bort den nu när vi ringt den förmodade ägaren så det slutade med att jag fick stå och hålla katten. Först gick det bra, men sen tröttnade den och började jama och slingra sig vilket var lite jobbigt, det var en ganska tung och stark katt…Men den var väldigt snäll, försökte inte rivas eller bitas, trots att den var fasthållen av en främling… Vi försökte distrahera den på olika sätt så den skulle hålla sig lugn, bland annat genom att skramla med kottar i handen (?), man tager vad man haver… 😉 Till slut så kom då tjejen och det var hennes katt! Hon blev så himla glad, tackade en massa och gav mig en kram. Det var så fint att se dem återförenas, katten verkade också glad och kelade med sin matte. Jag blir fortfarande glad när jag tänker på det, kan tänka mig själv hur det skulle vara om Edith eller Esther försvann och sen kom tillrätta. 🙂 Underbart att det slutade bra, man ser ju såna lappar då och då men vet inte hur det går sen. Känns lite konstigt men bra att ha varit med om, katten bara dök upp och såg ut som den jag nyss läst en lapp om liksom… 🙂

Annonser

5 responses »

  1. Låter som riktigt somriga dagar! =D

    Måste ha varit underbart att få lämna tillbaka katten till sin ägare! Jag kommer ihåg när Quentin försvann när han bara var några månader gammal vad hemskt det var och vilken kärlek man kände mot personen som hittade honom och ringde oss! Underbar känsla och då var han bara borta i 20-30 minuter inte i flera veckor…

    Vi träffade förresten Martins föräldrar på Coop idag. =)

  2. Jaa, det var det. 🙂 Man tänkte ju tanken att det kanske inte var rätt katt, då hade man stått och hållt nån annans katt hela tiden och gett tjejen falskt hopp. Det var först och främst härligt att se henne få sin katt tillbaka men även kul att få ha medverkat till det.
    Oj, det visste jag inte, eller så har jag glömt bort det. Pappas katt Sune försvann som liten, men vi hittade honom nästa dag hos en familj som tagit hand om honom. Det är verkligen underbart, man älskar ju sina djur!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s